Det var alltid tystast runt fem på morgonen. Inte fullständig tystnad förstås – det fanns alltid något som rörde sig i en stad som aldrig helt sov – men det var en annan sorts stillhet. Den låg som ett mjukt skynke över husfasaderna, över kullerstenen på gatorna, över de orörda parkbänkarna. Luften kändes tyngre då, som om den bar på hemligheter som bara avslöjades i gryningsljus.
Jonas hade börjat gå upp tidigt sedan han flyttat tillbaka till sin barndomsstad. Det var inte något han planerade, det bara blev så. Kanske för att kroppen mindes – mindes ljudet av älvens krusningar mot stenkanten, mindes hur ljuset föll mellan husen på väg till skolan. Eller så var det för att han nu bodde ensam igen, och tomheten i lägenheten väckte honom innan solen hunnit över horisonten.
Han brukade ta sin kaffemugg – en gammal, kantstött sak han ärvt från sin morfar – och vandra ner till älven. Det fanns en särskild bänk, lite undangömd bakom ett sly av vildvuxna buskar, där han brukade sitta. Därifrån kunde han se hur dimman lättade, hur vattenytan långsamt vaknade till liv. Det var hans stund. Bara hans.
När han flyttade tillbaka till staden efter drygt tjugo år i Stockholm, var det med en blandning av olust och nostalgi. Han hade sagt till sig själv att det bara var tillfälligt. Ett andrum. Men månaderna gick, och andrummet blev till vardag.
Det var något märkligt med att återvända till en plats man lämnat som ung. Allting såg mindre ut – trottoarerna smalare, skolgården kortare, till och med människorna verkade ha krympt. Och ändå fanns där ett slags värme, en tillhörighet som han aldrig riktigt känt i huvudstaden.
Jonas hade vuxit upp i den norra delen av staden, i ett flerfamiljshus byggt på 70-talet, sådana med grova balkonger och doft av linoleum i trapphuset. Hans barndom hade varit trygg, kanske till och med förutsägbar. Sommarlov fyllda av cykeläventyr och blåbär i plastburkar. Vintrar där man mätte snödjupet med linjal utanför porten. Och hela tiden – älven som en närvaro i bakgrunden.
Hans pappa hade jobbat på sågverket, hans mamma som undersköterska. De var inte fattiga, men det fanns aldrig pengar över till utsvävningar. Däremot fanns det närhet, traditioner, och kvällar med tända ljus och kortspel vid köksbordet.
När Jonas fyllde nitton flyttade han till Stockholm för att plugga. Han lovade sina föräldrar att han skulle komma tillbaka. Men som så ofta i livet blev det inte som han tänkt. Han fick jobb, mötte människor, byggde ett annat liv.
Det som gick förlorat Det var efter separationen som han började känna sig som en främling i sitt eget liv. Lägenheten på Söder kändes plötsligt för trång, inte i kvadratmeter, men i känslan. Vännerna blev artigare, mer tillbakadragna. Det var som att sorg luktade, som om folk höll andan i dess närvaro.
Han hade gått med på att hon skulle behålla lägenheten. Inte för att hon bad om det, utan för att han inte orkade diskutera. En tid bodde han på hotell, sedan i en andrahandslägenhet i Hammarbyhöjden, men inget kändes som hemma. En kväll satt han på tunnelbanan och såg sitt spegelvända ansikte i fönstret. Trött. Femtio men med blick som en åttioåring.
Och plötsligt visste han det bara – han måste hem. Inte för alltid, men för en stund.
Hans föräldrar var borta sedan några år. Huset sålt. Men stan fanns kvar. Vattnet fanns kvar. Doften av grusväg efter regn. De där små bagerierna som fortfarande bakade med smör. Biblioteket där han en gång gömde sig bakom hyllorna för att slippa matteprovet.
När han anlände med tåget den där morgonen i september, var luften klarare än han mindes. Han hyrde en möblerad tvåa på Älvgatan. Inget märkvärdigt – men fönstren vette mot vattnet.
De första veckorna gick han bara omkring. Som en turist i sitt eget förflutna. Ibland stannade han vid platser han kände igen men som nu rymde något annat – ett kafé istället för godisbutiken, ett gym där det tidigare låg en videobutik.
Det sved ibland. Men mest kändes det… viktigt. Som om han bit för bit pusslade ihop sin egen historia.
En dag stötte han ihop med Erik, en gammal barndomsvän. De kände knappt igen varandra först. Erik jobbade som fastighetsskötare, hade tre barn, bodde några kvarter bort. De började ses ibland, drack kaffe på torget, pratade om gamla tider.
Det var Erik som hjälpte honom att hyra container den där gången då Jonas städat ur sin mammas gamla förråd. Ett stillsamt men starkt ögonblick – att gå igenom lådor med böcker, porslin, gammalt julpynt. Varje sak ett minne, varje minne ett litet sår som både blödde och läkte på samma gång.